Loppisfrälst

Patiperra skriver klokt om den press som konsumtionssamhället ställer på föräldrar. Helst ska vi ständigt konsumera - det är ju för det gemensamma bästa får vi höra. När man ifrågasätter dethär synsättet blir man kärringen mot strömmen, man gör livet litet besvärligare för sig själv och för andra.

Egentligen har jag i åratal försökt motarbeta att hemmet fylls av en massa nya prylar. Till en början var det helt enkelt för att få sinnesro. Jag trivs nämligen bättre med mindre saker omkring mig. Så småningom började jag ur en ekologisk synvinkel ifrågasätta att allting skulle köpas som nytt. Loppisar är ju fyllda med prima, begagnade varor. Dessutom ser jag bara fördelar med att handla second hand. Det är billigare, ekologiskt och dessutom slipper man alla kemikalier som nya kläder och prylar kan ha. Kvalitetsmöbler blir inte sämre med tiden, tvärtom. Och med begagnade designklassiker kan jag tillfredsställa mitt ha-begär med relativt rent samvete.

Med barnens leksaker är det knepigare, men det känns som om vi har lyckats hålla leksaksberget på en tillfredsställande nivå. Släktingar och vänner är ganska kloka och köper mycket böcker och hållbara, vettiga leksaker. Riktigt varm i hjärtat blev jag då jag hörde att barnens farbror köpt en dockvagn på lopptorg som kommande present. Men jag bävar för dotterns första dagiskalas om en månad och funderar nu på hur jag ska formulera inbjudan så att vi inte behöver skaffa nya skåp pga presentberget!