Dagens lunchsallad: Snedsprånget!

Ekbladssallad, tomater, batat, purjolök, Saloniemis opastöriserade getost "Syrjähyppy" (sve: "snedsprånget"), ett torkat fikon i bitar, lite pumpafrön. Och lillisen sov dagssömn under tiden. Vilken lyx!

Stenålderslivsstil

Jag håller på att läsa The Primal Blueprint och det som kanske fascinerar mig mest i boken är den livsattityd som Mark Sisson förespråkar. Det som lyser igenom texten är att man inte ska se för allvarligt på tillvaron och att man ska komma ihåg att ha roligt. Det är något som jag upplever att vi är ganska dåliga med i dagens värld. Vad vi än gör så piskar vi oss själva till resultat, vi har en massa "måsten" som vi utför men hellre skulle leva utan, vi funderar mycket på framtiden och glömmer att leva i nuet.

Dethär har fått mig att tänka på en annan bok, The Continuum Concept som jag läste för några år sedan. Den baserar sig på författarens erfarenheter då hon levde en tid med ursprungsbefolkningen i Amazonas. I boken skildrar hon en flera dagars ansträngande kanotfärd under vilken deltagarna ibland måste bära de tunga kanoterna över grunt vatten så att de ofta slintar på hala, vassa stenar.   De västerlänningar som var med svor och var missnöjda medan de som hörde till ursprungsbefolkningen skrattade, stojade och gjorde det hela till en lek.

Samma iakttagelser gjorde jag för ett år sedan i Thailand då vi var på den lilla ön Koh Jum. Killarna som arbetade på den pyttelilla, ganska primitiva resorten vi bodde på tycktes ha roligt hela tiden. Då det var tomt med folk på strandrestaurangen spelade de fotboll tillsammans på gräsplanen intill och skrattade i ett, då de körde ut folk med små båtar till den stora båten som hämtade gästerna till ön (den  stora båten var för stor för att ta iland där, så man fick hoppa över till en mindre båt) var det ett ideligt skratt och stoj och spexande.

Det som jag kommit fram till med allt det här är att lyckan långt beror på den egna attityden till livet. Vi har ju i dagens västvärld en tendens för att tappa humöret och bli förbannade på en massa småsaker som vi inte rår på. T.ex. när bussen är försenad, då vi tycker att någon uppför sig dåraktigt i trafiken eller när något inte går som planerat. Åtminstone jag upplever att det är svårt att bryta ett sådant mönster av negativa tankar och försöka att rycka på axlarna, ta det med ro och inte bli upprörd i onödan. Kanske har vi ett och annat att lära oss av stenåldersmänniskan (och thailänningarna på Koh Jum) angående livsattityd. Jag ska alltså försöka att i ännu större omfattning låta bli att stressa över tidtabeller, att vara mer närvarande i nuet, att inte låta småsaker som jag inte kan påverka förstöra mitt goda humör och att se ljust på tillvaron.

Improviserad lunch

De dagar som de äldre barnen är på dagis brukar jag göra en lunch på rester och på vad vi råkar ha i kylskåpet och skafferiet. Idag blev det stekt savojkål med gårdagens korvsås (Ja, jag lagar korvsås ibland för barnen älskar det. Som tur finns det nitritfri knackkorv i närbutiken.).

Degrowth

En tid efter att jag började anamma ett mer ekologiskt hållbart tänkesätt i vardagen stötte jag första gången på begreppet degrowth. Det var skönt att inse att jag kanske inte är välfärdssamhällets fiende nummer ett, trots att jag mot statsmaktens uppmuntran försöker konsumera mindre. För degrowth  går ut på att ökad konsumtion och ökad ekonomisk tillväxt inte är en nödvändig förutsättning för välfärdssamhället. Tydligen börjar detta tänkesätt vinna fotfäste då vår största dagstidning gav Paavo Järvensivu, killen bakom den finska bloggen degrowth.fi, hela två sidor i veckans torsdagsbilaga.

Jag tror att de flesta människor som tar sig tid att stanna upp ett tag inser att den konsumtionsorgie vi håller på med är vansinnig och att handla mer prylar egentligen ger oss angst, som vi sedan försöker bota med fler, större och dyrare prylar. Och det verkar som allt fler av oss börjar förstå att roten till det goda livet (för att låna Patiperras uttryck) inte handlar om ekonomisk framgång, status och prylar utan något helt annat.

Det är ju inte helt lätt detdär att plötsligt sluta konsumera i stor utsträckning. Jag har nog inte på långt när kommit så långt som Paavo Järvensivu och kommer antagligen aldrig att bli ett stort helgon på den fronten (och inte på någon annan heller för den delen). Men jag har åtminstone tagit det första steget, det vill säga slutat blunda för verkligheten och börjat fundera hur bland annat inköp, aktiviteter och resor påverkar miljön och hur man kunde leva livet mer hållbart, enklare och samtidigt mer innehållsrikt.

Båtmässan och lördagsmaten

Skäribor om sommaren som vi är, tillbringade vi lördag förmiddag på båtmässan i Böle. Jag stressade redan i förväg i smyg över att vi antagligen inte skulle hinna hem till lunch, barnen skulle bli hungriga och vi måste äta någon äcklig snabbmat på mässcentrum eller gå på ett kafé med sorgligt utbud. Hungern hann ikapp oss halv tolvtiden och vi valde det bättre av två dåliga alternativ och satte oss på ett kafé drivet av Fazer och åt Reissumies-räkmackor.

Jag är så less på utbudet på de flesta kafén i detta land. Det är samma berlinermunkar och bullar som kommit dit som frysvara och värmts upp som ligger i vitrinerna på alla ställen. Samma äckliga ciabattan med margarin och någon billig plastig ost. Samma kaffe som stått alltför länge i pannan. Att försöka undvika vete är helt omöjligt. Har de något i rågväg är det Reissumies eller något annat som är blandat med vete. Jag efterlyser kaféer med hembakat och med alternativ som torkad frukt, nötter och mörk choklad! 

I övrigt var båtmässan en succé och barnen trivdes. Jag blev på givmilt humör och ungarna fick dela på en meterlakrits. Att köpa två sådan var inte helt lätt för prissättningen började från 5 stycken (= 5 €) (maken skulle såklart ha en lakrits han med). Tanten såg lite frågande på oss och tyckte antagligen att vi var idioter som inte nappade på den enastående mängdrabatten.

Väl hemma tillredde vi en middag bestående av stekt sik, tomat- och löksallad, ugnsrostad fänkol och grönsallad med dijondressing. Jag, som på mässan gjort observationen att ungefär 90 % av männen på plats bar på en ordentlig vetemage, konstaterade att det nog inte är så konstigt med tanke på vad vi finländare erbjuds inmundiga utanför hemmet. Länge leve hemmaköket!

I dessa tider av matskandaler...

...undrar jag bara varför folk inte helt enkelt äter riktig mat istället för industrimat? Då slipper man ju fusket. Och köttet är billigare då man köper direkt från gården. Inte för att det är något fel på hästkött i sig. Det tycker också Mats Eric Nilsson i sin blogg.

BLW omgång 2

Vår lillis fyller ett halvt år nu i veckan och det börjar vara dags att introducera riktigt mat åt henne. När tvåan var liten baby läste jag om Baby-led weaning (BLW) och tyckte det lät som en toppen idé. Speciellt efter att ettan varit ganska krånglig med maten såg jag inte fram emot att sitta och truga pyréer i ungen. BLW går ut på att man lägger fram passliga munsbitar framför barnet och låter babyn äta själv. Man slipper också laga/köpa skild babymat för idén är att babyn äter samma mat som övriga familjen från första början (man lämnar bara bort saltet).

BLW var en succé med tvåan. Han lärde sig snabbt att tugga och svälja maten. Dessutom kunde han dricka ur glas innan han fyllde ett år, vilket var väldigt praktiskt då man åt utanför hemmet. Och jag hade ingen stress med att han inte åt tillräcklig då jag lärde mig att barnet nog får all nödvändig näring från bröstmjölken upp till ett års ålder ungefär. I BLW är också idén i början att man först ammar barnet och sedan ger mat, för en liten baby blir bara frustrerad om hen skall äta riktig mat som hungrig, då babyn ju till en början inte förstår att maten mättar. I början är det alltså mera frågan om en lek för barnet under vilken barnet tittar, luktar, känner och smakar på maten. Så småningom lär babyn sig också tugga och svälja. 

Finns det några nackdelar med BLW då? Jo, det blir nog en hel del klott, men det går ju över. Dessutom envisades tvåan ganska länge med att äta med fingrarna, men det är ju inte heller hela världen.

Idag har jag alltså kokat lite blomkål och rostat batat-sticks i ugnen så att lillisen skall ha något att leka med medan vi andra äter. Hon är så mycket nöjdare i matbordet då man ger också henne lite mat. 

Leverans från Ruohonjuuri

Tidigare bodde vi på gångavstånd från Ruohonjuuri. Nuförtiden får jag åka omkring lite hit och dit i nejden för att fylla skafferiet hemma med basvaror så som mandelmjöl, kokosolja, ekologiska frön och nötter.  Dessutom är de flesta varor dyrare än i Ruohonjuuri har jag märkt. Därför brukar jag nappa på Ruohonjuuris nätbutikserbjudanden och beställa varor per post ibland. Idag avhämtade jag ett paket innehållande följande:

Mandelsmör har jag inte använt tidigare men det förekommer i många recept så jag beställde en burk. Som bonus skickade butiken med ett paket Yogi te!

Blinier!

Blinier hör till vår familjs favortirätter. Dels tror jag att det beror på att vi alla älskar fiskrom och med blinier får man äta mängder rom. Så vi har stekt blinier nu två veckoslut i rad. Vi gör dem på endast bovete (såklart!).

Fredagskaffet

Fredagen till ära bakade vi chokladmuffins till kaffet. Det har varit en otroligt avkopplande dag då jag har haft alla barnen hemma, lunchen var färdig gjord, vi har bara tagit det lugnt och de två äldre barnen har fått leka oavbrutet hela förmiddagen. 

Råsmarta chokladmuffins

(receptet modifierat något från Ulrika Hoffers bok Råsmart)

4 ägg

1,5 dl hackade dadlar

0,5 dl råkakaopulver

0,5 dl mandelmjöl

0,75 dl kokosmjöl

2 msk kokosolja

Vispa äggen pösigt. Lägg i resten av ingredienserna och kör med stavmixer så att dadlarna mosas. Lägg muffinsformar och grädda i 180 grader 12-15 minuter.

Gåsfett

Jag har tidigare köpt leverpaté från Hauhalas gåsfarm och hittade nu samma gårds gåsfett i butiken. Hauhala gård föder upp gäss på ett etiskt vis. Gässen får bl.a. gå ute i det fria och de tvångsmatas inte. Fåglarna slaktas på gården och man utnyttjar alla delar av dem. Då anklever varit en av mina absoluta favoriträtter (men jag har slutat köpa det av etiska skäl) blev jag väldigt glad då jag hittade Hauhalas gåslever som en ersättande produkt. Och gåsfettet som jag köpte stekte jag bland annat bacon och champinjoner i och smaken var utsökt. När jag kom hem med burken såg jag att den bör användas inom två veckor från att man öppnat den och jag undrade hur vi skulle få det att gå åt. Det fixade sig utan några som helst problem; tio dagar senare var burken tom!

Paleo on my mind

Jag har förivrat mig allt mer i stenålderskost. Ju mer jag lär mig om kost och hälsa, desto tydligare är det att allt bottnar i att evolutionen inte hunnit i kapp förändringarna i dieten. Våra kroppar tror fortfarande att vi är jägar-samlare som lever på kött, fisk, ägg, grönsaker och nötter. Istället för den optimala kosten äter vi förädlade spannmål, mjölkprodukter och socker i mängder. I det långa loppet blir vi sjuka.

Jag minns väl första gången jag hörde begreppet stenålderskost. Det var någon gång i början på 2000-talet som jag på en fest råkade ha en bordskavaljer som ingående förklarade varför maten på hans tallrik var helt annan än den vi andra åt. Jag tyckte hela idén var rent ut sagt löjligt (och det argumenterade jag även högljutt för då). Jag äter ju spannmål varje dag, så hur kan det vara fel föda för mig var min logik. Jag var ju ett levande bevis på att det gick finfint att äta spannmål!

Så nu står jag här, från den ena ytterligheten till den andra. Jag har drastiskt dragit ner på konsumtion av  alla slags spannmål (fast rågbrödet finns kvar, det är min stora svaghet), använder just inte andra mjölkprodukter än syrade sådana och mogna ostar, och äter 85 % choklad eller torkad frukt då jag är sötsugen. Och jag märker klart hur bra jag mår av att äta så "till vardags" som jag kallar det. Är vi bortbjudna eller går på restaurang kan det nog slinka ner lite vad som helst.

Jag har på senaste tid surfat en hel del på paleo-bloggar. Jag lagade igår ett kokosbröd från Under vårt tak. Besvikelsen var först stor för det var mera efterrätt än bröd. Idag lade jag lite osötad äppelmos på en skiva och åt till kaffet och det var riktigt gott. Ska testa det med kidsen ikväll. Och så har jag beställt Mark Sissons bok som jag hängivet väntar på.

Från bröstmjölk till revbensspjäll

Jag snubblade över ekologiska baby ribs i butiken igår och kunde förstås inte motstå frestelsen. Således åt vi idag grillade revbensspjäll med coleslaw till middag. I famnen hade jag en baby som började bli mer och mer otålig och jag ville ju gärna äta min middag färdigt i fred. Lillisen sträckte sig efter allt inom rimligt räckhåll på matbordet och ville inte hållas stilla. Då kom jag på att ge henne ett färdig-gnagat revben och barnet blev med ens lyckligt och stilla. Alexia sög på sitt revben och jag kunde sitta med i bordet middagen till slut. Tydligen funkar det bra med ribs som första smakportion!