Inspirerad av att Helsingin Sanomat uppmärksammat problemen med alla kemikalier vi utsätts för dagligen (denhär gången handlar det om finländska mäns sänkta spermiekvalitet) tänkte jag dela med mig med de steg vi tagit mot en mer kemikaliefri hemmamiljö. Och då rikets största tidning skrivit om dessa saker kanske jag inte blir stämplad som en freak på direkten.
Detta har vi bl.a. gjort:
- Vi har bytt ut all kosmetika mot naturkosmetika för att undvika bl.a. parabener och syntetiska doftämnen (bägge hormonstörande)
- Alla rengöringsmedel har åkt ut och vi städar bl.a. med tallsåpa, bikarbonat och ättika
- Även diskmedel och byktvättmedel har bytts till mindre giftiga alternativ (maskindiskmedlet är för övrigt ett av de farligaste medlen i hushållen och man undgår inte helt rester av medlet, men då alternativet är att skippa diskmaskinen och börja diska för hand så är det något jag insett att vi får leva med)
- Vi har bytt ut drickflaskor av plast mot metallflaskor
- Vi värmer aldrig mat i plastkärl i mikron (inte ens "microwave safe" sådan), de få gånger som nu maten överhuvudtaget värms i mikron
- Vi steker oftast i gjutjärn, inte teflon
- Vi undviker flamskyddsmedel genom att inte köpa nya textilier eller möbler som är behandlade med dessa (senast köpta soffgrupp är en vintage från 70-talet
- Då maken köpte en ny IMac stängde jag dörren till rummet och vädrade aktivt i några veckor för att bli av med de värsta flamskyddsmedlen (detsamma borde göras med nya mobiltelefoner också, men vem har nu tid för det?)
Jag har blivit en riktigt detektiv som tar reda på vad saker innehåller innan jag köper dem. T.ex. vissa regnkläder kan innehålla ftalater och jag surfade länge på nätet och tog reda på vilka märken som är trygga innan jag köpte nya regnrockar åt barnen. Problemet med kemikalierna är ju att vi utsätts för dem överallt, vart vi än går och ett helt kemikaliefritt liv kan man knappast föra någonstans på vår planet. Min filosofi går således ut på att åtminstone freda hemmet från de värsta kemikalierna, resten får man sedan bara leva med och hoppas på det bästa.