Jag har inte slutat blogga...

utan njuter av internetfri vistelse på landet. Återkommer ifall jag orkar köpa en mokkula!

Mera kalas!

Tystnaden på bloggen har berott på att jag tillbringat fyra dagar på landet sysselsatt med att städa och hushålla. Allt kulminerade i femårskalas på söndag för släkt och vänner. Och jag hade inte sparat på sockret denhär gången...

Nedan finns det som fastnat på bild: Nizzasalladen vi vevade ihop på lördag, kalasdukningen med gammalt finporslin, buffebordet med sommarblommor.

Och så måste jag rekommendera Las Moras roséskumvin till buffebord. Tipset läste jag själv i Glorian Ruoka & Viini.

                                    

Funderingar kring kolesterol

Jag är ett stort fan av Helsingin Sanomat och tycker att tidningen leverar kvalitetsartiklar så gott som dagligen. Det som de helt tydligt inte klarar av att skriva om ur en objektiv synvinkel verkar vara sambandet mellan häls och kost. På sätt och vis är det ju förståeligt att de inte är fiffigt att publicera artiklar som skulle uppröra bolagen som bringar in reklamintäkter, men att de över huvudtaget intervjuar eller citerar experter med åsikter som går emot rådande kostråd eller läkemedelsindustrins synpunkter är ofattbart. Och att de medicinska experterna i debatter aldrig ordentligt kan ta ställning till de alternativa synpunkter som lagts fram stör mig oerhört. Det om något får mig att ifrågasätta riktigheten av deras påståenden.

Ta som exempel dagens stora artikel om kolesterol. Den bygger åter på indelning i det "goda" och det "onda" kolesterolet och uppmanar folk att ta sina statiner (som mig veterligen verkligen är en miljardbusiness för läkemedelsbolagen). Det som jag lärt mig, då jag av purt intresse försökt sätta mig in i kostens innebörd för hälsan, är att vi orsakar hjärt- och kärlsjukdomar på grund av för mycket socker och andra kolhydrater i dieten kombinerat med fettskräck. Jag har för mig att det är insulinet som driver större kolesterolproduktion i kroppen, vilket resulterar i för mycket LDL-kolesterol i blodet som kroppen inte har användning för, vilket i sin tur leder till att LDL-kolesterolet krymper i storlek, härsknar och orsakar åderförkalkning. Har man sedan en hjärtsjukdom så hjälper statinmedicinering då mängden små LDL minskar, men för den övriga befolkningen som äter statiner "just-in-case" så har läkemedlet bara biverkningar.

Min uppfattning kring kolesterolets roll i kroppen och som orsakare av hjärt- och kärlsjukdomar är på inget sätt orubblig. Men så länge ingen av de "ledande experterna" kan ta ställning till de påståenden som min lekmannauppfattning ovan bygger på, så är det omöjligt för mig att övertygas av dem. I mina öron låter de som en gammal skiva som hakat upp sig. Kan de inte berätta för en stackars lekman vad som är så fel i min uppfattning istället för att tjata på om farliga animaliska fetter och statinmedicinering?

Osso bucco av ren

Då vi försöker tömma stora frysen innan vi flyttar ut till landet för sommaren och då jag märkt att jag behöver mera kött i min diet för att hålla hemoglobinet på en nivå som tillfredsställer rådgivningstanten, så passade det sig väl att lyxa till en vanlig tisdag med lite osso bucco gjort på renkött. Som efterrätt åt vi den inte helt sockerfria rabarberkrämen från i går (kokade rabarbern med lite dadel som jag lärt mig av Patiperra men måste lägga till ganska mycket palmsocker) tillsammans med lite eko-vispgrädde.

Osso buccon gjorde jag såhär:

6 st ren "kiekko" köttbitar 

6 st morötter

3 lökar

4 klyftor vitlök

några deciliter vittvin

tomatkross

timjan 

salt & peppar

olivolja och smör

2 msk viltfon

lite vatten

Bryn morot, lök och vitlök en stund i smör. Bryn sedan köttet och lade allt i en ugnsform. Häll på tomatkross, olivolja och vittvin. Lägg i lite timjan, viltfond och vatten så det täckte köttet. Lägg in i ugnen på 175 grader i några timmar (Jag hade först i 175 i ca 1 timme varefter jag  sänkte värmen till 140 och lät vara där i nästan två timmar till). 

Kalas!

Vi hade barnkalas igår. Konceptet för åtminstone mina associationer till sockerfylla och kopiösa mängder nytt krimskram, så jag gjorde mitt bästa för att undvika dessa fallgropar. I inbjudan hade vi skrivit att man gärna får hämta second hand gåvor. Och till min stora glädje var det åtminstone ett barns föräldrar som nappade på erbjudandet. Och dessutom verkade det vara femåringens favoritpresent! 

För att tackla sockerfyllan in sin tur förökte vi bjuda på något gott och inte alltför ohälsosamt salt innan kakan. Makens hemgjorda köttbullar, klyftpotatis (ungarna lärde sig dessutom detta nya ord och använde det flitigt "kan jag få mera klyftpotatis"), tomat och gurkstavar med dipp var en succé. Jag hade väntat mig   ett kaos av ätandet men alla nio barn satt snällt en lååång stund till bords tills alla hade ätit färdigt. Födelsedagsbarnet hade önskat sig jordgubbstårta, så jag bakade en med vanligt sockerkaksbotten, färska jordgubbar, banan och osötad vispgrädde. Och förvånansvärt nog orkade flera barn med en bit kaka till. Kex och annat trams med transfetter lämnade jag i butiken.

                                                      Bordet är dukat.

                                                       Tårtan.

                                          Vi har läst mycket Alfons så grisknorr skulle det absolut lekas.

Prylbördan

Jag har insett att det som kanske orsakar mest stress i mitt liv är saker. Inte avsaknaden av dem, utan överflödet som tidvis blir ohanterbart. När jag omringas av för mycket prylar känner jag hur energin flödar ur mig och jag får svårt att fokusera. Därför har jag alltid älskat att rensa och göra mig av med extra saker. Men nuförtiden har jag tagit steget vidare och insett att a och o i hanteringen av prylar helt enkelt är att tänka noggrant innan man skaffar något nytt.

Det är ju en sjuk värld vi lever i. Vi konsumerar som bara attan och uppmanas ofta av makthavarna att konsumera ännu mer. Sakerna förlorar sitt värde i våra ögon och allt går att ersätta. Till och med det minsta lilla barn kan konstatera att "då köper vi bara en ny" då något går sönder. Annat var det förr, då man sparade ihop till varje liten sak man köpte. Då värnade man om sakerna för de skulle ju hålla livet ut. Nu åker man till Ikea och köper en ny soffa vart femte år och garderoben förnyas varje säsong.

Att motarbeta prylberget kräver att man ständigt är på sin vakt. Hur man än rensar och städar och försöker låta bli att köpa smyger sig sakerna in i hemmet. Med växande barn samlas en massa kläder och leksaker. Ibland blir frestelsen för stor i butiken och man kommer hemsläpande på något totalt onödigt. Man förköper sig på böcker. Köksskåpen börjar bågna av slevar, knivar och konstiga grunkor. Och så är man där igen. Så ett av mina mål i livet har blivit att inte ha ett fullproppat hus till pensionsdagarna. Antaglien kommer det att skita på sig, men i varje fall kommer jag att fortsätta vakta som en hök över mängden saker i detta hushåll. Först och främst för att bibehålla min sinnesro.