Enbilspolitik

Mitt största orosmoment då vi för ett år sedan flyttade från innerstan till förorten var att vi skulle bli tvugna att skaffa en bil till. I Tölö klarade vi oss finfint med en bil, eller bilen var snarare en last än en lättnad. Den användes främst under sommarhalvåret då vi bott på landet och för att åka till mor-och farföräldrar. I stan går man eller hoppar på spåran, i förorten är avstånden längre och kollektivtrafiken sämre. Då jag försöker ställa mig kritiskt till varje liten sak som vi köper och noggrant överväga dess nödvändighet, bävade jag för att bli påtvingad en sån jättepryl som en bil, som dessutom antagligen skulle stå på gården största delen av tiden. Jag resonerar som så: tidigare var det helt vanligt att man hade en bil per familj, så varför kan man inte klara sig med det även idag?

Så då vi flyttade bestämde vi oss för att se hur vi klarar oss med bara ett motordrivet fordon. Enbilspolitiken har fungerat rätt bra i ett år nu. Maken tar tåget till jobbet, jag kör ungarna till dagis  tre dagar i veckan (tynger mitt samvete ganska mycket, men vi kommer helt enkelt inte iväg i tid annars med en baby, treåringen, femåringen och jag, och dessutom handlar jag på hemvägen och slipper kånka varorna) och försöker hämta dem till fots. Så jo, vi använder nog bilen 4-5 dagar i veckan och kör en del "onödiga" korta sträckor för att underlätta vardagen. Men en bil till finns nog fortfarande inte på inskaffningslistan.

Buljong!

Jag har läst på om buljongens förträfflighet för hälsan och jag har redan länge funderat på att koka en stor sats att ha i frysen. Tidigare användes ju buljong i den alldagliga matlagningen, men idag är det svårt att hitta kött med ben i närbutiken, vilket ju behövs för att koka buljong. Därtill behöver man tid och det har ju nutidsmänniskan mycket ont om, verkar det som. Buljong i vårt hushåll har det främst blivit då jag lagat renköttssoppa nu och då, för vi har nu andra året i rad köpt en halv ren till frysen och det kommer många bitar med ben med (hurra!). 

I torsdags kokade jag borschsoppa med buljongbas. Jag fick benbitar i köttdisken i stora K-butiken och kokade buljongen hela dagen. Till kvällen lade jag i strimlad rödbeta, kål och morot och vi fick en god och näringsrik soppa som åts fredag, lördag och söndag. Tyvärr blev det inga bilder. 

Samtidigt som jag handlade mina lårben i butiken stötte jag på Puljonkis buljong, som kokas helt traditionellt och inte innehåller det minsta tillsatsämnen. Jag köpte en fiskbuljong för att testa. Buljongen torde ju vara lika näringsrik som hemkokad (det lovades på paketet att den är riktigt géleaktig). Ska ta och pröva den nästa gång vi lagar fisksoppa. Och bara jag får tag på lite eko-ben så ska jag göra storkok hemma också.

Against the grain

Jag håller på att läsa William Davis Wheat belly på svenska (översättningen är usel så jag rekommenderar  inte den svenska versionen) och funderar ganska mycket kring vete och spannmål för tillfället. Jag är fullständigt övertygad om att alla människor skulle må bättre och vara friskare av en spannmålsfri kost. Problemet med att skippa spannmålen helt och hållet är att de är så starkt inrotade i vår matkultur.  Spannmålen är basvara och äts så gott som vid varje måltid. Att lämna bort dem, eller åtminstone drastiskt minska användningen hemma, är inget problem. Att i sociala sammanhang vara spannmålsfri gör att man klassas som någon slags fanatisk dåre. Att äta lunch eller mellanmål på kafé utan att få i sig gluten är näst till omöjligt. Spannmålen undgår man inte heller i skol- eller dagisluncher. Så jag har kommit fram till att helt spannmålsfritt liv är en omöjlighet, men det är svårt att dra en gräns vid hur mycket man tillåter sig äta.

Spannmål är starkt beroendeframkallande. I Wheat belly har jag lärt mig att åtminstone vete triggar samma receptorer i hjärnan som opiater. Själv märker jag att doften av rågbröd nuförtiden leder till stort ha-begär för mig (och jag intalar mig att det är bättre att få ha begär av råg än vete eller söta bakelser, fast jag inser att det egentligen kanske inte är så stor skillnad). Jag märker att ju mer spannmål jag äter, desto mer vill jag ha. Bäst mår jag helt enkelt då jag håller intaget nära noll, då är inte heller begäret så stort.

Och varför är spannmål en så stor grej för mig då? Jo, ju mer jag läser på, desto mer inser jag vilka skador vetet och dess kompisar gör i vår kropp under åren. Spannmål och socker leder i långa loppet till en rad åkommor (fast vissa är helt enkelt mer känsliga för effekterna än andra). Diabetes, MS, reumatism, Alzheimers, demens, gråstarr, åderförkalkning, tarmsjukdomar, cancer, jästinfektioner, akne, autism, allergier, depression, schizofreni, ledbesvär, osteporos, celiaki är alla sjukdomar som delvis beror på högt intag av vete och socker, och som forskning påvisat att kan lindras eller till och med botas av att utesluta spannmål och socker ur kosten.

Och med all den kunskap som jag samlat på mig efter att ha läst en lång rad böcker i ämnet så känns det  helt fel att truga i mig och mina barn ämnen som jag vet att kan få oss allvarligt sjuka. Jag inser att barnen inte kan få en spannmålsfri uppväxt (eller ens vetefri). Och jag inser att de blir äldre och själv börjar bestämma över vad de sätter i sin mun. Så mitt motto är att åtminstone ge dem en hälsosam grund att stå på och att ge dem informationen. 

Aroniabollar

Zachris hade födelsedag och vi firade med kokosbollar. Tyvärr fanns det inte mycket kokos hemma, så vi rullade de flesta i Aroniapulver istället. De blev fint violetta och smakade riktigt gott. Vi körde traditionellt kokosbollsrecept födelsedagen till ära, men jag använde palmsocker istället för vitt dito. Ungarna döpte direkt läckerheten till Aroniabollar.

Gäddbullar

När den gamla hederliga köttkvarnen plockas fram vet barnen att det nalkas gäddbullar. Receptet tar jag ur huvet och det ser ungefär ut såhär:

Filér av en gädda (körs genom köttkvarnen)
1 hackad gul lök
1 burk crème fraiche
0,5 dl mandelmjöl
1 ägg
dill
salt & peppar

Till detta serverades blomkålspyré och mormors ättiksgurkor.

Vårt dagliga d-vitamin

Det av myndigheternas råd angående kost och hälsa som jag definitivt håller med om är behovet av d-vitamintillskott. Speciellt för den kontorsarbetande nutidsmänniskan som inte vistas ute i samma utsträckning som man gjorde tidigare. Den bästa och billigaste källan för d-vitamin är ju förstås solen och den har vi försökt njuta av dagligen under sommaren. Och jag, som ännu då barn nummer ett var liten var fanatiskt med att inte utsätta mig eller barn för solens starka strålar, använde inte en gnutta solkräm under hela sommare. Varken på mig eller barnen. Vi blev alla friskt bruna och ingen brände sig en gång, trots att vi spenderade hela sommaren i skärgåden! Jag börjar faktiskt tro på teorier om att solskyddet främst kommer från insidan, dvs att det man stoppar i sig har större betydelse än det man smörjer på utsidan. Bland annat min stora favorit Wellnessmama har skrivit om detta.

Trots att största delen av dagen spenderats ute de senaste tre månaderna har vi nog tagit d-vitamintillskott också under sommaren (det kan ju inte vara fel att fylla på lagren lite extra, och som gravid tänkte jag mig nog behöva lite extra d-vitamin).  Vi kör med minisun 20 mg tabletter från apoteket (de har minst med konstiga ämnen) för övriga familjen men till  minstingen har jag köpt Bioteekkis teho d-tipat från hälsokostaffär. Detta på grund av att alla apotekets droppar för babyn var baserade på solrosolja eller så stod det bara "växtolja" (palmolja antar jag). Jag tycker inte om tanken att hälla i en 3 veckors baby en 5-10 droppar med något som har så mycket omega 6. Det blir ju ganska mycket i förhållande till kroppsvikten och ges dessutom någon som är anpassad att få i sig enbart bröstmjölk. Bioteekkis droppar är jag inte helt på det klara med heller för de innehåller nämligen palmkärnolja. Jag försökte googla detta, men hittade inget klart om palmkärnoljan ohälsosamhet. Men det som talar för Bioteekkis droppar enligt mig är att dygnsdosen är endast en droppe (!), vilket gör att vi talar om en ytterst liten mängd palmkärnolja. Så vi fortsätter med dem tillsvidare. Och summa summarum, så gör detta d-vitamins väljande mig igen uppmärksammad om hur svårt jag gör livet för mig själv då jag funderar på innehållet i allt vi sätter i oss och kemikalierna i allt vi köper. Jag vet faktiskt inte om det är helt friskt!

Vardagsfrukost

Det kanske jobbigaste med att försöka ersätta spannmål med mera näringsrik mat är att hitta på vettiga frukostalternativ tycker jag. För vuxna är det lättare, man kan fast slänga i sig lite avocado, några skedar chiafrön, lite kokt ägg osv. och man hålls mätt och belåten till lunch. 

Med 3- och 5-åringen är det betydligt svårare. De dagar barnen är på dagis äter de frukost hemma, matsäck 11-tiden (det brukar vara ett rågbröd med ost, några mandlar, russin och kanske grönsaksstavar) och sedan lunch efter klockan 12 och mellanmål på eftermiddagen (ganska ofta kolhydratrika båda två). Så jag vill gärna att de äter en så hälsosam frukost med mycket fett och protein för att kompensera. Men speciellt med morgonmålet är de ganska kinkiga och vill helst ha smörgås (som hos oss nuföriden kallas lyxmorgonmål!), så det är inte helt lätt att servera något som är hälsosamt och som de verkligen äter av också.

Sedan vi börjat fundera mera på maten för ca 1,5 år sedan har jag oftast gjort upp en meny för veckan på söndagar (Ja, jag har insett att ända sättet att äta vettigt är att planera i förväg och köpa en massa hälsosamt och gott hem på lager). Frukosten har ganska ofta varit havregrynsgröt, för det är ju enkelt med en torrvara som man har i skåpet. Från förra veckan har jag också börjat med "frukostmeny" för att få mera variation på morgonmålet. Havregrynsgröt kör vi med fortfarande, dels för att det är lätt att alltid ha hemma, dels för att det är ett ypperligt sätt att få i sig kokosfett (jag brukar röra ner några matskedar i kastrullen) och bär. Försöker därtill ha ägg och fisk (MSC sardiner eller tonfisk) en morgon i veckan, turkisk joghurt med bär och frön åtminstone en dag och sedan en smoothie en dag i veckan. Nedan ser ni förra veckans meny.