Mitt största orosmoment då vi för ett år sedan flyttade från innerstan till förorten var att vi skulle bli tvugna att skaffa en bil till. I Tölö klarade vi oss finfint med en bil, eller bilen var snarare en last än en lättnad. Den användes främst under sommarhalvåret då vi bott på landet och för att åka till mor-och farföräldrar. I stan går man eller hoppar på spåran, i förorten är avstånden längre och kollektivtrafiken sämre. Då jag försöker ställa mig kritiskt till varje liten sak som vi köper och noggrant överväga dess nödvändighet, bävade jag för att bli påtvingad en sån jättepryl som en bil, som dessutom antagligen skulle stå på gården största delen av tiden. Jag resonerar som så: tidigare var det helt vanligt att man hade en bil per familj, så varför kan man inte klara sig med det även idag?
Så då vi flyttade bestämde vi oss för att se hur vi klarar oss med bara ett motordrivet fordon. Enbilspolitiken har fungerat rätt bra i ett år nu. Maken tar tåget till jobbet, jag kör ungarna till dagis tre dagar i veckan (tynger mitt samvete ganska mycket, men vi kommer helt enkelt inte iväg i tid annars med en baby, treåringen, femåringen och jag, och dessutom handlar jag på hemvägen och slipper kånka varorna) och försöker hämta dem till fots. Så jo, vi använder nog bilen 4-5 dagar i veckan och kör en del "onödiga" korta sträckor för att underlätta vardagen. Men en bil till finns nog fortfarande inte på inskaffningslistan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar