Dagens lunchsallad: Snedsprånget!

Ekbladssallad, tomater, batat, purjolök, Saloniemis opastöriserade getost "Syrjähyppy" (sve: "snedsprånget"), ett torkat fikon i bitar, lite pumpafrön. Och lillisen sov dagssömn under tiden. Vilken lyx!

Stenålderslivsstil

Jag håller på att läsa The Primal Blueprint och det som kanske fascinerar mig mest i boken är den livsattityd som Mark Sisson förespråkar. Det som lyser igenom texten är att man inte ska se för allvarligt på tillvaron och att man ska komma ihåg att ha roligt. Det är något som jag upplever att vi är ganska dåliga med i dagens värld. Vad vi än gör så piskar vi oss själva till resultat, vi har en massa "måsten" som vi utför men hellre skulle leva utan, vi funderar mycket på framtiden och glömmer att leva i nuet.

Dethär har fått mig att tänka på en annan bok, The Continuum Concept som jag läste för några år sedan. Den baserar sig på författarens erfarenheter då hon levde en tid med ursprungsbefolkningen i Amazonas. I boken skildrar hon en flera dagars ansträngande kanotfärd under vilken deltagarna ibland måste bära de tunga kanoterna över grunt vatten så att de ofta slintar på hala, vassa stenar.   De västerlänningar som var med svor och var missnöjda medan de som hörde till ursprungsbefolkningen skrattade, stojade och gjorde det hela till en lek.

Samma iakttagelser gjorde jag för ett år sedan i Thailand då vi var på den lilla ön Koh Jum. Killarna som arbetade på den pyttelilla, ganska primitiva resorten vi bodde på tycktes ha roligt hela tiden. Då det var tomt med folk på strandrestaurangen spelade de fotboll tillsammans på gräsplanen intill och skrattade i ett, då de körde ut folk med små båtar till den stora båten som hämtade gästerna till ön (den  stora båten var för stor för att ta iland där, så man fick hoppa över till en mindre båt) var det ett ideligt skratt och stoj och spexande.

Det som jag kommit fram till med allt det här är att lyckan långt beror på den egna attityden till livet. Vi har ju i dagens västvärld en tendens för att tappa humöret och bli förbannade på en massa småsaker som vi inte rår på. T.ex. när bussen är försenad, då vi tycker att någon uppför sig dåraktigt i trafiken eller när något inte går som planerat. Åtminstone jag upplever att det är svårt att bryta ett sådant mönster av negativa tankar och försöka att rycka på axlarna, ta det med ro och inte bli upprörd i onödan. Kanske har vi ett och annat att lära oss av stenåldersmänniskan (och thailänningarna på Koh Jum) angående livsattityd. Jag ska alltså försöka att i ännu större omfattning låta bli att stressa över tidtabeller, att vara mer närvarande i nuet, att inte låta småsaker som jag inte kan påverka förstöra mitt goda humör och att se ljust på tillvaron.

Improviserad lunch

De dagar som de äldre barnen är på dagis brukar jag göra en lunch på rester och på vad vi råkar ha i kylskåpet och skafferiet. Idag blev det stekt savojkål med gårdagens korvsås (Ja, jag lagar korvsås ibland för barnen älskar det. Som tur finns det nitritfri knackkorv i närbutiken.).

Degrowth

En tid efter att jag började anamma ett mer ekologiskt hållbart tänkesätt i vardagen stötte jag första gången på begreppet degrowth. Det var skönt att inse att jag kanske inte är välfärdssamhällets fiende nummer ett, trots att jag mot statsmaktens uppmuntran försöker konsumera mindre. För degrowth  går ut på att ökad konsumtion och ökad ekonomisk tillväxt inte är en nödvändig förutsättning för välfärdssamhället. Tydligen börjar detta tänkesätt vinna fotfäste då vår största dagstidning gav Paavo Järvensivu, killen bakom den finska bloggen degrowth.fi, hela två sidor i veckans torsdagsbilaga.

Jag tror att de flesta människor som tar sig tid att stanna upp ett tag inser att den konsumtionsorgie vi håller på med är vansinnig och att handla mer prylar egentligen ger oss angst, som vi sedan försöker bota med fler, större och dyrare prylar. Och det verkar som allt fler av oss börjar förstå att roten till det goda livet (för att låna Patiperras uttryck) inte handlar om ekonomisk framgång, status och prylar utan något helt annat.

Det är ju inte helt lätt detdär att plötsligt sluta konsumera i stor utsträckning. Jag har nog inte på långt när kommit så långt som Paavo Järvensivu och kommer antagligen aldrig att bli ett stort helgon på den fronten (och inte på någon annan heller för den delen). Men jag har åtminstone tagit det första steget, det vill säga slutat blunda för verkligheten och börjat fundera hur bland annat inköp, aktiviteter och resor påverkar miljön och hur man kunde leva livet mer hållbart, enklare och samtidigt mer innehållsrikt.

Båtmässan och lördagsmaten

Skäribor om sommaren som vi är, tillbringade vi lördag förmiddag på båtmässan i Böle. Jag stressade redan i förväg i smyg över att vi antagligen inte skulle hinna hem till lunch, barnen skulle bli hungriga och vi måste äta någon äcklig snabbmat på mässcentrum eller gå på ett kafé med sorgligt utbud. Hungern hann ikapp oss halv tolvtiden och vi valde det bättre av två dåliga alternativ och satte oss på ett kafé drivet av Fazer och åt Reissumies-räkmackor.

Jag är så less på utbudet på de flesta kafén i detta land. Det är samma berlinermunkar och bullar som kommit dit som frysvara och värmts upp som ligger i vitrinerna på alla ställen. Samma äckliga ciabattan med margarin och någon billig plastig ost. Samma kaffe som stått alltför länge i pannan. Att försöka undvika vete är helt omöjligt. Har de något i rågväg är det Reissumies eller något annat som är blandat med vete. Jag efterlyser kaféer med hembakat och med alternativ som torkad frukt, nötter och mörk choklad! 

I övrigt var båtmässan en succé och barnen trivdes. Jag blev på givmilt humör och ungarna fick dela på en meterlakrits. Att köpa två sådan var inte helt lätt för prissättningen började från 5 stycken (= 5 €) (maken skulle såklart ha en lakrits han med). Tanten såg lite frågande på oss och tyckte antagligen att vi var idioter som inte nappade på den enastående mängdrabatten.

Väl hemma tillredde vi en middag bestående av stekt sik, tomat- och löksallad, ugnsrostad fänkol och grönsallad med dijondressing. Jag, som på mässan gjort observationen att ungefär 90 % av männen på plats bar på en ordentlig vetemage, konstaterade att det nog inte är så konstigt med tanke på vad vi finländare erbjuds inmundiga utanför hemmet. Länge leve hemmaköket!

I dessa tider av matskandaler...

...undrar jag bara varför folk inte helt enkelt äter riktig mat istället för industrimat? Då slipper man ju fusket. Och köttet är billigare då man köper direkt från gården. Inte för att det är något fel på hästkött i sig. Det tycker också Mats Eric Nilsson i sin blogg.

BLW omgång 2

Vår lillis fyller ett halvt år nu i veckan och det börjar vara dags att introducera riktigt mat åt henne. När tvåan var liten baby läste jag om Baby-led weaning (BLW) och tyckte det lät som en toppen idé. Speciellt efter att ettan varit ganska krånglig med maten såg jag inte fram emot att sitta och truga pyréer i ungen. BLW går ut på att man lägger fram passliga munsbitar framför barnet och låter babyn äta själv. Man slipper också laga/köpa skild babymat för idén är att babyn äter samma mat som övriga familjen från första början (man lämnar bara bort saltet).

BLW var en succé med tvåan. Han lärde sig snabbt att tugga och svälja maten. Dessutom kunde han dricka ur glas innan han fyllde ett år, vilket var väldigt praktiskt då man åt utanför hemmet. Och jag hade ingen stress med att han inte åt tillräcklig då jag lärde mig att barnet nog får all nödvändig näring från bröstmjölken upp till ett års ålder ungefär. I BLW är också idén i början att man först ammar barnet och sedan ger mat, för en liten baby blir bara frustrerad om hen skall äta riktig mat som hungrig, då babyn ju till en början inte förstår att maten mättar. I början är det alltså mera frågan om en lek för barnet under vilken barnet tittar, luktar, känner och smakar på maten. Så småningom lär babyn sig också tugga och svälja. 

Finns det några nackdelar med BLW då? Jo, det blir nog en hel del klott, men det går ju över. Dessutom envisades tvåan ganska länge med att äta med fingrarna, men det är ju inte heller hela världen.

Idag har jag alltså kokat lite blomkål och rostat batat-sticks i ugnen så att lillisen skall ha något att leka med medan vi andra äter. Hon är så mycket nöjdare i matbordet då man ger också henne lite mat.