Jag har förivrat mig allt mer i stenålderskost. Ju mer jag lär mig om kost och hälsa, desto tydligare är det att allt bottnar i att evolutionen inte hunnit i kapp förändringarna i dieten. Våra kroppar tror fortfarande att vi är jägar-samlare som lever på kött, fisk, ägg, grönsaker och nötter. Istället för den optimala kosten äter vi förädlade spannmål, mjölkprodukter och socker i mängder. I det långa loppet blir vi sjuka.
Jag minns väl första gången jag hörde begreppet stenålderskost. Det var någon gång i början på 2000-talet som jag på en fest råkade ha en bordskavaljer som ingående förklarade varför maten på hans tallrik var helt annan än den vi andra åt. Jag tyckte hela idén var rent ut sagt löjligt (och det argumenterade jag även högljutt för då). Jag äter ju spannmål varje dag, så hur kan det vara fel föda för mig var min logik. Jag var ju ett levande bevis på att det gick finfint att äta spannmål!
Så nu står jag här, från den ena ytterligheten till den andra. Jag har drastiskt dragit ner på konsumtion av alla slags spannmål (fast rågbrödet finns kvar, det är min stora svaghet), använder just inte andra mjölkprodukter än syrade sådana och mogna ostar, och äter 85 % choklad eller torkad frukt då jag är sötsugen. Och jag märker klart hur bra jag mår av att äta så "till vardags" som jag kallar det. Är vi bortbjudna eller går på restaurang kan det nog slinka ner lite vad som helst.
Jag har på senaste tid surfat en hel del på paleo-bloggar. Jag lagade igår ett kokosbröd från
Under vårt tak. Besvikelsen var först stor för det var mera efterrätt än bröd. Idag lade jag lite osötad äppelmos på en skiva och åt till kaffet och det var riktigt gott. Ska testa det med kidsen ikväll. Och så har jag beställt
Mark Sissons bok som jag hängivet väntar på.