Enbilspolitik

Mitt största orosmoment då vi för ett år sedan flyttade från innerstan till förorten var att vi skulle bli tvugna att skaffa en bil till. I Tölö klarade vi oss finfint med en bil, eller bilen var snarare en last än en lättnad. Den användes främst under sommarhalvåret då vi bott på landet och för att åka till mor-och farföräldrar. I stan går man eller hoppar på spåran, i förorten är avstånden längre och kollektivtrafiken sämre. Då jag försöker ställa mig kritiskt till varje liten sak som vi köper och noggrant överväga dess nödvändighet, bävade jag för att bli påtvingad en sån jättepryl som en bil, som dessutom antagligen skulle stå på gården största delen av tiden. Jag resonerar som så: tidigare var det helt vanligt att man hade en bil per familj, så varför kan man inte klara sig med det även idag?

Så då vi flyttade bestämde vi oss för att se hur vi klarar oss med bara ett motordrivet fordon. Enbilspolitiken har fungerat rätt bra i ett år nu. Maken tar tåget till jobbet, jag kör ungarna till dagis  tre dagar i veckan (tynger mitt samvete ganska mycket, men vi kommer helt enkelt inte iväg i tid annars med en baby, treåringen, femåringen och jag, och dessutom handlar jag på hemvägen och slipper kånka varorna) och försöker hämta dem till fots. Så jo, vi använder nog bilen 4-5 dagar i veckan och kör en del "onödiga" korta sträckor för att underlätta vardagen. Men en bil till finns nog fortfarande inte på inskaffningslistan.

Buljong!

Jag har läst på om buljongens förträfflighet för hälsan och jag har redan länge funderat på att koka en stor sats att ha i frysen. Tidigare användes ju buljong i den alldagliga matlagningen, men idag är det svårt att hitta kött med ben i närbutiken, vilket ju behövs för att koka buljong. Därtill behöver man tid och det har ju nutidsmänniskan mycket ont om, verkar det som. Buljong i vårt hushåll har det främst blivit då jag lagat renköttssoppa nu och då, för vi har nu andra året i rad köpt en halv ren till frysen och det kommer många bitar med ben med (hurra!). 

I torsdags kokade jag borschsoppa med buljongbas. Jag fick benbitar i köttdisken i stora K-butiken och kokade buljongen hela dagen. Till kvällen lade jag i strimlad rödbeta, kål och morot och vi fick en god och näringsrik soppa som åts fredag, lördag och söndag. Tyvärr blev det inga bilder. 

Samtidigt som jag handlade mina lårben i butiken stötte jag på Puljonkis buljong, som kokas helt traditionellt och inte innehåller det minsta tillsatsämnen. Jag köpte en fiskbuljong för att testa. Buljongen torde ju vara lika näringsrik som hemkokad (det lovades på paketet att den är riktigt géleaktig). Ska ta och pröva den nästa gång vi lagar fisksoppa. Och bara jag får tag på lite eko-ben så ska jag göra storkok hemma också.

Against the grain

Jag håller på att läsa William Davis Wheat belly på svenska (översättningen är usel så jag rekommenderar  inte den svenska versionen) och funderar ganska mycket kring vete och spannmål för tillfället. Jag är fullständigt övertygad om att alla människor skulle må bättre och vara friskare av en spannmålsfri kost. Problemet med att skippa spannmålen helt och hållet är att de är så starkt inrotade i vår matkultur.  Spannmålen är basvara och äts så gott som vid varje måltid. Att lämna bort dem, eller åtminstone drastiskt minska användningen hemma, är inget problem. Att i sociala sammanhang vara spannmålsfri gör att man klassas som någon slags fanatisk dåre. Att äta lunch eller mellanmål på kafé utan att få i sig gluten är näst till omöjligt. Spannmålen undgår man inte heller i skol- eller dagisluncher. Så jag har kommit fram till att helt spannmålsfritt liv är en omöjlighet, men det är svårt att dra en gräns vid hur mycket man tillåter sig äta.

Spannmål är starkt beroendeframkallande. I Wheat belly har jag lärt mig att åtminstone vete triggar samma receptorer i hjärnan som opiater. Själv märker jag att doften av rågbröd nuförtiden leder till stort ha-begär för mig (och jag intalar mig att det är bättre att få ha begär av råg än vete eller söta bakelser, fast jag inser att det egentligen kanske inte är så stor skillnad). Jag märker att ju mer spannmål jag äter, desto mer vill jag ha. Bäst mår jag helt enkelt då jag håller intaget nära noll, då är inte heller begäret så stort.

Och varför är spannmål en så stor grej för mig då? Jo, ju mer jag läser på, desto mer inser jag vilka skador vetet och dess kompisar gör i vår kropp under åren. Spannmål och socker leder i långa loppet till en rad åkommor (fast vissa är helt enkelt mer känsliga för effekterna än andra). Diabetes, MS, reumatism, Alzheimers, demens, gråstarr, åderförkalkning, tarmsjukdomar, cancer, jästinfektioner, akne, autism, allergier, depression, schizofreni, ledbesvär, osteporos, celiaki är alla sjukdomar som delvis beror på högt intag av vete och socker, och som forskning påvisat att kan lindras eller till och med botas av att utesluta spannmål och socker ur kosten.

Och med all den kunskap som jag samlat på mig efter att ha läst en lång rad böcker i ämnet så känns det  helt fel att truga i mig och mina barn ämnen som jag vet att kan få oss allvarligt sjuka. Jag inser att barnen inte kan få en spannmålsfri uppväxt (eller ens vetefri). Och jag inser att de blir äldre och själv börjar bestämma över vad de sätter i sin mun. Så mitt motto är att åtminstone ge dem en hälsosam grund att stå på och att ge dem informationen.